Äntligen ocensurerat!
Ja, det är en lättnad. Att allting hävts ur mig, kastandes fram på ditt bord och nu bara liggandes där i något sorts organiserat kaos, eller oorganiserat om du hellre vill det. Och det skulle bara kunna stanna där, vid en lättnad. Uppenbarligen är det mer komplext än så, och det är därför jag skriver detta. Varför jag inte bara skriver det här direkt till dig är oklart. Det känns nog alldeles för påtagligt. Det är väl därför allt som hävts ur mig har gått en omväg genom musiken.
Häromdagen tittade jag tillbaks på hur hela det här, vad en nu ska kalla det, började och vart jag var vid den tiden. Då slog det mig hur surealistisk hela den här, vad en nu ska kalla det, är. Händer sådant här ens riktiga människor liksom? Hur allt började från ingenstans fast ändå inte, och utvecklingen. Att det liksom blev en never ending story av det hela. För det fanns ju så många logiska ställen som jag skulle kunna lägga det till handlingarna på. Fast uppenbarligen inte. Å andra sidan var väl just det en förutsättning för att vad som nu händer faktiskt händer. Å tredje sidan känns det så jävla bakvänt alltihop och så jävla otimat. Detta skulle ju ha hänt mycket tidigare ju!
Det nästan mest surealistiska av allt är hur du hamnade där du hamnade. Att du bara har hamnat där du har hamnat i min hjärna. Det är helt enkelt inte logiskt. Och så har det lett till någon slags ond spiral, där du har blivit ouppnåerlig och jag inte ens försökt och du blivit ännu mer ouppnåerlig. Surealism på hög nivå!
Och det är just det dina ord sätter fingret på. Som en slägga av insikt om verkligheten, att hur surealistiskt det än må vara så gäller det här faktiskt två riktiga människor. Och just att du öppet uttalar det som jag ju faktiskt någonstans varit medveten om hela tiden gör det hela än mer påtagligt.
Min omedelbara instinkt är givetvis att be om ursäkt, vilket den ju dock ofta är i alla möjliga sammanhang, så det är inget unikt för dig. Det är väldigt oklart vad exakt jag vill be om ursäkt för dock. Men sen stannar jag upp. Den jag faktiskt ska be om ursäkt inför är ju jag själv. Det var ju jag och ingen annan som var tyst, som ångrade det men som ändå fortsatte vara just tyst. Det var jag som gjorde dig till ouppnåerlig i min egen hjärna för jag hade inte förmågan att bryta spiralen.
Du ska dock veta att du inte är den enda. Tvärtom har jag börjat inse mer och mer att det är ju ett mönster det handlar om. Jag har en känsla av att den insikten kommer hjälpa mig längre fram i livet. Så jag ber inte om ursäkt. Jag säger tack.
