The sound of silence
Nu är det sifferinlägg som gäller, och temat kommer vara tystnad. Den här gången får vi veerkligen se om jag säger vem jag skriver om...
1: Du är viktigare i mitt liv än vad du förmodligen har trott, har inte du fattat det? Det borde du ha gjort vid det här laget. Utifrån det borde du inte heller aggerat som du gjort. Nu glider du omkring, till synes planlöst, men alltid en bra bit från mig. Innan kunde vi glida runt tillsammans. När vårsolen lyste i våra hår och vi kunde bolla så mycket tankar med varandra. Vi gick i dur och jag uppskattade verkligen det, för folk går sällan i dur i min värld. Betydde det där ingenting alls för dig eller vad? Dock har du ju aggerat så här förut, och det är nu det här med tystnad kommer in. Det är någonstans du som borde ha ansvaret att bryta den, för det är du som har skapat den. Jag tycker att jag har gjort det tydligt var jag står, och det är upp till dig att förhålla dig till det. Men då måste du bestämma dig och framför allt prata.
2: En överenskommelse, var det det? I sådana fall gick det ju ganska smidigt måste jag säga, betydligt smidigare än vad jag tänkte att en sådan skulle gå. Kanske för att jag tänkte mig den verbal. Hur som helst kommer den ju troligen fförr eller senare bli det, om den ens nu existerar från första början. Jag är inte hundra för det där med verbaliseringar i ärlighetens namn, det är inte vår grej. Eller det kanske det är, fast ändå inte. Oavsett är det inte min. Kan inte allt bara få flyta som det är och bara vara? Fast egentligen vet jag ju att på sikt, för att det just bara ska få vara, måste jag lägga korten på bordet. Kanske därför jag skriver om det så här.
3: Att vara eller icke vara vart någonstans är frågan. Det är den frågan jag stälde mig för hyffsat länge sedan. Saker sades som jag inte vet om du känner till. Nu sägs saker jag vet att du inte känner till. Men jag gillar inte spekulationer. Jag skulle ha velat veta då hur det egentligen låg till. Ja, sånt där är svårt. Ja, jag kastar sten i glashus. Nej, jag vet inte vad jag ens skulle ha velat veta. Men inte den där tystnaden och att du låtsades som om ingenting. Eller snarare vi kanske. Hur som helst måste du ha hört och om allt det där var sant kunde jag väl åtminstone fått ett minimalt tecken och inte ett konstant undvikande? Det hade väl varit logiskt?
4: Om dig är det jag som har varit tyst. Inför dig också, men det har varit av förklarliga anledningar. För allting ska inte sägas. Hur jag går och försöker trampa ner saker i marken för att det inte ska bli mig övermäktigt ska inte sägas. Hur jag långsamt stryker fingret över ditt namn ska inte sägas. Symboliken i ditt tal ska inte sägas, att den symboliken är ett hånleende. Jag ska heller inte säga något om hur du liknar någon, och hur jag reagerar när någon liknar dig. Inte till dig. Fastän jag stundtals mest vill skrika.
5: Dig kan jag inget annat än hylla i nuläget. Första gången vi sågs fick du mig direkt att bryta min egen tystnad, och så har det fortgått. Du har, genom kanske korta och ytliga konversationer, ändå visat att du finns där. Hade läget varit riktigt akut kanske jag hade kunnat ta mod till mig och ringt dig. Du får mig att känna mig trygg helt enkelt, och när jag är trygg kan jag bli lika sprudlande som du. Du har nog ingen aning om hur mycket det enkla du gör för mig betyder, men varje gång jag träffar dig kommer jag därifrån med ett leende på läpparna. Tack!
